Kontaktuppgifter

Pär Sörman

Sörmansgården, SE-646 96 Stjärnhov


Mobil: 070-4176676
E-post: pr.srman@telia.com

Presentation


Pär har sedan början av 1970-talet arbetat som skådespelare vid bl.a. Stockholms Stadsteater, Svenska Riksteatern och Kronobergsteatern. Han har medverkat som mimare och dansare i Ingmar Bergmans TV-dramatisering av Trollflöjten och innehaft huvudrollen i den finlandssvenska TV-serien Solkatter som sändes hösten 2002.

Vid sidan av teatern har sången och musiken varit ständiga följeslagare. Pär är en av medlemmarna i The Homesick Band, som framför allt var aktivt på 70-80-talet med irländsk och amerikansk folkmusik på repertoaren.

Sedan mitten av 80-talet är Pär verksam som frilansande vissångare/skådespelare med svenska visor och dikter på programmet. Han har gjort flera sångturnéer runtom i Norden och i USA´s svenskbygder.

Pär har belönats med stipendier från Visans Vänner och Sällskapet Astri och Evert Taubes VännerNils Ferlin-Sällskapets Trubadurpris fick han år 2002 och Dan Andersson priset år 2003. Pär är ledamot i SvenskaVisakademien.

Våren 2007 fick Pär mottaga Lille Bror Söderlundh-Sällskapets stipendium med följande elegant formulerade motivering: ”Han är en av vår tids främsta uttolkare av den litterära visan och en mångsidig artist; skådespelare, sångare, multimusikant och dansare. Han framför musiken och sångerna med musikaliskt kunnande, stor inlevelse och scenisk utstrålning.”

Den 9 augusti 2009 fick Pär ta emot det nyinstiftade Taube-dagens stipendium på Skansen. Priset är instiftat av stiftelsen Skansen och Taube-sällskapet gemensamt.

Pärs tacktal vid mottagandet av Dan Andersson priset år 2003:

Allra först vill jag tacka Dan Andersson-Sällskapet för att ni tilldelat mig det här priset. Jag känner mig mycket hedrad och stolt. Det är en bekräftelse från ´högsta ort´så att säga, ett erkännande från dom, som, i likhet med mig, träffats av Dan Anderssons texter och dikter djupt i själen. Det är från dom för vilka Dans dikter varit och är en tröst i livet, och har  givit en själslig ro. Det är från dom för vilka hans texter skapat bilder och syner som upphävt tiden så, att då blir nu och nu blir då. De brutna banden bakåt helas och vi känner vår släktskap med dom som gått före oss.

Dan kunde synliggöra det outsägliga inom var och en av oss. Det som redan finns där,men som det inte finns ord för, men som ändå i mötet med poesin tar form i vårt inre. Vi känner släktskapen, glädjen, den hisnande samhörigheten med en annan människas själ. Den här starka, djupa känslan fyller oss varje gång. Den är fångad i några enkla meningar.

Dan såg igenom och bakom människornas yttre. Han tydde deras blickar, deras ansikten och kroppar och ömsint frigör han deras stumma röster och ur det förgångna stiger dom fram med sin mänskilghet, värdighet och ångest, som också var Dans ångest och hans egen kamp. Att vilja så mycket och att få så lite. Hans varma hjärta bultade för dom som levde i sitt armod och i sin brist, förnedrade och förhånade av människor med makt. Dan blev ju själv verbalt misshandlad av kritiker som i sin fördomsfullhet saknade förutsättning att bedöma hans verk.

Min personliga tacksamhet är stor till Dan Andersson för den kamp han utkämpade med att skriva igenom det motstånd tillvaron och livet bjöd. Själv står jag ju här i egenskap av sångare, en tolkare som är ingenting utan andras konst. Men att få vara en sorts vattenledning mellan det livgivande vattnet och den som törstar är ändå en uppgift att om och om igen sträva efter att mäkta med. Ja, jag skulle vilja kunna sjunga som Dan skrev; till synes enkelt och vackert, men i sig inneslutande stora sammanhang som spänner över en evighet.”